Sjuk mamma.

Var har jag varit? Jag har försvunnit in i amningsdimman, bokstavligen! Frågan är om jag nånsin hittar ut igen. Jag ska inte ljuga -den senaste månaden har varit förtvivlat jobbig samtidigt som den har varit underbar.
Jag hann aldrig riktigt återhämta mig från förlossningen, operationen, mitt hb på 72 och mina smärtor förrän jag blev sjuk. Efter två veckor fick jag 40 i feber på bara en halvtimme samt förskräckligt ont i brösten. In till akuten, bröstkörtelinflammation konstaterades. Mamma fick komma ner och passa lille A när stora A var på jobbet, eftersom jag var för sjuk för att stå på benen och ännu mindre sköta ett spädbarn. I en vecka låg jag i princip pall. Långsamt kickade antibiotikan in och just när jag tyckte att jag var ganska återställd -bara fortfarande väldigt trött eftersom energinivån varit så minimal på sistone -så slog den till igen. Långfredagen vaknade jag lika sjuk igen och jag visste genast vad som stod på. Mamma och pappa var nere för påskfirande och på kvällen följde mamma med mig till akuten igen medan store samt lille A var hemma och höll ställningarna med min pappa. Ytterligare en inflammation konstaterades, ytterligare en kur ordinerades. Jag har streptokocker samt två andra slags hudbakterier i brösten. Ibland får man det när man ammar (det har inget med mjölkstockning att göra dock, som de först trodde) men eftersom jag nu fått två så tätt så misstänker vi att min medicin har ett finger med i spelet. Ja, detta var en kort historia av en lång. Det har varit två hårda veckor. Jag har hög smärttröskel men detta gör ONT!!! Kan inte förklara hur det värker, bränner, sticker. I morgon måste ju A jobba igen så min syster kommer hit och hjälper mig att få lille A till BVC. Hur tacksam är man inte mot sin familj?!

Men, idag mår jag hyfsat igen. Nu ska det vända!! Här kommer lite bilder.

Detta är lille Knufsens ena moster. Hon är också utsedd till Gudmor (vi lottade mellan fyra syskon). De båda ser ganska nöjda ut.



Knufsen fick ett namn, eller tre faktisk, till sist! Nu har det satt sig och det känns bra. Det bidde ingen Gustav, ingen Nathanael, ingen Philip och ingen Mårten. Denna gång.



Men han kallas fortfarande för apan ganska ofta. :) Apan är en ganska liten bebis ännu. Vi väger honom på BVC varje vecka för att se om han går upp som han ska och på sistone har han skjutit iväg. Distriktssköterskan säger att han är ett nätt barn helt enkelt, litet huvud,smal och finlemmad men inte för tunn eller sjukligt liten på något sätt. Skönt!

Under perioden som gått har A varit en underbar pappa och make. Han har gått upp mitt i natten och haft timlånga pass (bebis får ont i magen av min superantibiotika) trots att han jobbar 12 timmar om dagen. Han sköter nästan allt hushållsarbete här hemma och håller mig på benen både fysiskt och mentalt. Mot apan är han gullig, tålmodig och mjuk, precis en sån pappa man vill att ens barn ska ha. Känns skönt att kunna lämna över när allt blir för mycket för en själv, tills man hunnit ta nya krafterl



De flesta tycker att lille A är mest lik mig, men på sistone tycker jag att han blivit ganska lik sin pappa ändå. Fiftfifty nu tycker jag!



Påsken har ju bjudit på osannolikt fint väder. Medan mamma var inne och vårdade mig så städade pappa vår trädgård. Han räfsade, klippte träd och buskar, sopade, planterade blommor och röjde. I dag gick jag en riktig runda och njöt av allt. Vad snabbt våren kommit medan jag legat inne! Knoppar och utslagna träd överallt. Blommor doftade och gräset måste klippas. Det är vår!! Och jag ska snart snart bli frisk nog att möta den med barnvagnen!