Stampe!

Jag är en extremt allergisk person. Allergisk mot lite allt möjligt, även sån't man aldrig hade kunnat ana att någon kunde vara allergisk mot. Så synd för mig att jag älskar kaniner! Ni förstår konflikten direkt, utgår jag från. När vi bodde i lägenhet var en av mina främsta drivkrafter för husköp att då kunde jag skaffa en kanin. Den kunde då bo ute ( i en egen-konstruerad islolerad lyxbur på vintern) och jag skulle ha den ute och öva hoppning med den samt plocka morötter och andra godsaker till den. Jag var länge väldigt säker på att det skulle flytta in en kanin här på slottsträdgården. Min syster D påpekade att det inte är så kul för en kanin att vara så ensam; inga kompisar, ingen matte (eller husse) som kelar med den. Fick ett stygn av dåligt samvete. Planen lades på is. Så! Problemet löstes med hjälp av någon "där uppe". Familjen Knytte-Kanin flyttade in i vår rabatt framför huset. Smällde jag av fullkomligt eller?! Mamsen, Papsen och hela raddan Knytte-bebisar. Små, små kanin-ungar skuttade ut från sitt lilla hål på morgonen för att äta frukost. Ungarna är skygga och svåra att fånga på bild med föräldrarna är lite tuffare. Under vintern var de utflyttade och hålet såg sorgligt och övergivet ut men för två veckor sen såg vi en fullvuxen kanin igen. They are back, yeeeeey! Nu väntar jag bara på nästa kull! (Summan av kardemumman: Detta var kaninerna Gud skänkte mig och han hade säkert en baktanke -kan förresten räkna ut den med lilltån själv - och dessa kaniner ska jag ömt lägga morötter till hela sommaren tills de flyttar.) Kattgäster göre sig icke besvär!