Recension: Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay

Som jag tidigare nämnt hamnade en bok om heter Sarahs nyckel i mina ägor efter bokrean. Jag har nu läst klart boken. Här kan du läsa vad den handlar om. 

Vilken sidvändare! Kapitlen var korta och den lilla flickans historia varvades med den vuxna journalistens. Jag tyckte att båda de parallella handlingarna var intressanta och mest intressant var ju att huvudpersonernas vägar på något sätt skulle korsas. Den var lättsamt skriven trots en tung handling. Ibland blir det så att författaren vältrar sig i eländet och målar ut djävligheten lite för mycket. Då tar känslan av elände över läslusten och jag brukar känna att "nu räcker det". En annan sak jag uppskattade med boken var att det inte var några döda perioder utan att handlingen hela tiden drevs på i ett lagom tempo, jag hann inte bli uttråkad men jag hann ändå smälta allt som hände. På ett sätt tycker jag att boken avslutades för tvärt, jag vill veta vad som händer efter att mysteriet var löst och alla i boken lämnades med sanningen. Hur tacklar man sanningen? Kanske den mest intressanta frågan. 

Som alltid när jag läser böcker om förintelsen drabbas jag av en oerhörd ilska och ledsamhet men den dominerande känslan efter denna bok är att jag inte kan förstå hur människor kan vara så omänskliga. Finns det inga inre spärrar på normala personer? Jag tror att jag har inre spärrar men det skrämmer mig att så många vanliga och hederliga människor lät sig manipuleras. Bokens budskap är enligt mig att vi aldrig ska glömma det som hände och boken tjänar sitt syfte i att påminna. En väldigt tung historia berättad på ett lättsamt sätt.

Förresten, boken hade passat som diskussionsämne för 15-16-åringar (och äldre också för den delen) som läser om förintelsen. Det finns en del intressanta frågeställningar i boken just utifrån att händelser sällan är svarta eller vita.