För ett år och en dag sen.

I går, den 4 oktober, var en speciell dag för mig och A. Då hade vi nämligen varit gifta i ett år! Det känns konstigt att vara gifta, men inte på ett negativt sätt. Jag tänker på att man i hela sitt liv pratar om "när jag blir stor..." och "när jag ska gifta mig..." och så plötsligt så är man framme vid den dagen att man faktiskt har gift sig!

Vi valde att gifta oss i oktober eftersom båda älskar hösten. Färgerna är bedårande vackra, luften är hög och klar. Hysterin från sommaren har lagt sig och det subtilt vackra får en chans.

Dagen då vi gifte oss var kall och solig och helt prefekt! Vi gifte oss på Österlen liksom de flesta andra på min mammas sida, i samma kyrka som mamma, mormor, mormors mor och så vidare.

Österlen är en väldigt romantisk plats. Landskapet är vackert och vilt, husen pittoreska och byarna idylliska. Havet präglar omgivningarna på ett skoningslöst sätt. Att vi då dessutom har en anknytning hit var bara grädden på moset.

Festen fick vi av våra föräldrar och den blev exakt som vi önskat oss. Maten var delikat, gästerna hade kul till klockan 4 på natten och festlokalen i en gammal herrgård var smyckad så fint så att vi tappade andan. Det bästa på hela dagen var nog att vi verkligen insåg vilka människor som finns runt omkring oss. Våra familjer som slitit dag och natt för att allt praktiskt skulle gå i lås, som inget hellre ville än att det skulle bli dagen vi drömde om. Och alla våra vänner på ett och samma ställe, som var där för vår skull. Det var en mäktig känsla som gav oss en livslång tacksamhet för de vi omger oss med.

Maken då?

Honom träffade jag för snart 8 år sedan när vi båda hade börjat juristprogrammet, vi kom i samma klass. Mitt spontana intryck var att han var bullrig och självsäker. En kväll kom jag att prata mer med honom och mitt intryck förändrades genast. Jag visste inom två veckor att jag skulle gifta mig med honom, det är sant! Jag är väldigt målinriktad och vet vad jag vill. Jag visste att jag aldrig skulle träffa någon bättre.

Jag tror att om jag skulle fråga folk vad de tror att jag föll för så kommer 9 av 10 att svara "intelligensen", för att han är väldigt intelligent. Jag tröttnar aldrig på att diskutera med honom och jag värdesätter hans åsikter och tankar väldigt högt. Min respekt för honom är stor. Men det jag faktiskt föll för, är hans snällhet. Jag vet inte om jag träffat någon som är så snäll som han och på det sättet är han min förebild. Som inte är missunnsam eller avundsjuk. Som faktiskt alltid försöker hjälpa andra trots att han är trött eller inte har tid. Han skryter aldrig annat än med glimten i ögat. Han vill alla väl och såna människor är det ont om. Därför, visste jag att jag ville dela livet med honom.

Själv är jag inte lika snäll, men jag försöker!

Och jag har definitivt bättre humor än vad han har!

Ja, så det var den sliskiga historien om oss men inget är en överdrift dock

 självklart rent subjektivt.

Vårt första år som gifta har varit en stor prövning men inte en enda gång har det gått ut över vår relation. Han håller mig tryggt både om ryggen och i handen och vi spanar åt samma håll!