Syskonkärlek.

I Dublin finns ett helt underbart national-museum, National Gallery. Det är en härlig byggnad med ljus från alla håll och kanter och rummen känns luftiga och rymliga. Där finns tavlor av irländska konstnärer,vilka ha porträtterat Irland och dess invånare i många hundra år. En hel del verk av utländska konstnärer finns också, t. ex. Monet, Rembrandt och Picasso.

Jag föll dock för några relativt okända tavlor. De är målade av en konstnär som heter Walter Osborne. Första såg jag denna. Jag fick en association som träffade mig rakt i hjärtat!

Bilden påminner mig väldigt mycket om mig och mina systrar. Jag tycker om att det inte händer så mycket på bilden och att man vågar måla såna här motiv, som bara förmedlar en känsla. Jag och mina två äldre systrar kunde göra ganska meningslösa saker tillsammans men som antagligen betydde mycket för oss. Sitta i lekstugan tysta i en hel timme och lyssna på regnet. Lyssna på Bröderna Lejonhjärta på kassett-bandspelare fyra gånger i rad. Titta på akvariet hela kvällen. Lukta på mammas nytvättade lakan som torkade utomhus tusen gånger samma dag. Kroppsspråket på flickorna liksom frisyrer och färger, stämmer väl överens på oss. Äldsta Syster D fick denna bild.

Sen, såg jag ytterligare en som kändes väldigt bekant...

Samma systrar igen, men denna gång bara de två yngsta. Det är ju jag och J! 

Ofta när vi var yngre (kanske även nu?) hade jag små projekt, vars förträfflighet jag alltid försökte övertyga henne om. Jag var nog den aktiva i vår lek och vi lekte verkligen mycket ihop. Oftast betraktade hon mig, dels av feghet och bekvämlighet men dels av förnuft. Ibland lite roat kan jag tänka mig. Jag hade en uppfinnarlåda och skrev böcker och gjorde allt för att imponera på henne. När jag inte lyckades blev jag indignerad men när något gick vägen var jag som stoltast. Än idag är jag som stoltast när jag vet att just mina systrar är stolta över mig! Syster J fick denna bild av mig.

Och så, när vi nästan skulle gå ut, vem är det där?

Det är ju Lilla Mian! Denna bild är nästan ruggigt "jag". Jag lekte gärna själva, ibland i flera timmar. Dockor lekte jag nästan mest med, men jag lekte inte att jag var mamma utan jag lekte att de var mina kompisar, mina patienter eller mina småsyskon. Eller att de var passagerare i mitt flygplan! Så här sitter jag alltså med ryggen mot omvärlden och är lika trygg och glad för det, för när som helst jag kände för det var jag alltid redo att vända mig för att möta världen. Jag var en trygg unge med många planer och hade det mesta klart för mig, lite underliga idéer så här i efterhand ... Den här bilden fick jag själv!

Så, det var sammanfattningen om mig och mina systrar vars syskonkärlek som jag kan påträffa när som helst och var som helst, till och med i Dublin!

(Och nu även på våra väggar. De tre tavlorna hör i hop men vi har varsin kopia, kan det bli mer talande!?)