Övning ger färdighet.

Ordspråk i form av det i rubriken känns så himla töntigt. Hämvävt och fotriktigt. Men jag kan inte komma ifrån att de har sina poänger, det är bara det att man måste uppleva ett sånt där "aha-tillfälle" för att man ska acceptera dem. Och det har jag börjat göra, gång på gång. Plötsligt när man letar efter ett ord som ska beskriva på pricken så bubblar det ut ett ordspråk och det känns bara så klockrent! Man liksom förstår längst in vad som menas och så tänker man "oj, det är ju egentligen rätt smart att kunna säga så mycket på bara ett par ord". Men som sagt, en upplevelse så att man kan relatera krävs.

Ett ordspråk som jag är smärtsamt medveten om dess fulla innebörd är "övning ger färdighet". Man kan i princip inte bli sämre av att öva (jo tillfälligt men inte i det långa loppet). Och många gånger kan man bara komma någonstans genom att upprepade gånger gör en viss sak. Repetera repetera repetera. Konsolidera. Och varje gång är jag lika förvånad -det funkar! Magiskt trick! Detta måste jag berätta för alla!!

Kliniskt exempel: 6 not-rader. Låter för jäkligt. Men många gånger måste det låta fult innan det kan låta fint. Jag har kommit över stadiet att det ska låta fint direkt. Det är bara att acceptera det. Att spela flott är väl en ganska smal sak, men att spela rätt samtidigt är en annan sak. Detta insåg jag när jag var ungefär sex år. Viktig insikt. Mogen insikt. Och smärtsam tills jag kom dit. Problemet är dock: när ska jag öva på det fula så att det sen låter fint? Svar: när maken är i Stockholm. Det är så kallat skämmigt att spela som f-n när han är i huset eftersom han själv inte förvärvat samma insikt om att spela fult först och fint sen. Jag blir stressad. Sen tänker jag att jag kanske inte ska spela det stycket alls på grund av de sex raderna. För de kommer jag nog aldrig att lära mig. I alla fall inte just nu. Därför att jag måste öva massor. Planen: Öva massor på 2 rader per kväll. Inte riktigt lika högt berg längre. 2 rader är inte så mycket. Jag kan ju börja i alla fall. Så får vi se. De första två raderna avverkades förra veckan en kväll utan att A la märke till det falska -delvis på grund av hans egna tillkorta-kommanden inom musik (om man säger så) -och delvis på grund av att det var de enklaste raderna. Sen, två rader till igår. Klarade de efter en timme! Konstigt! Trodde aldrig jag skulle klara dem! Och en timme. Inte så lång tid. I och för sig, bara två rader. Men ändå. Och idag. Investerad tid 1,5 timme. Klarat dem? Nej. Men snart! Ge mig en timme till! 2,5 timmar för 2 rader. Vad säger ni om det? Låter onekligen rätt trist och som en lång tid. Men nästa vecka kommer jag att kunna lägga ner den där timmen samt en extra för att finslipa och då kommer jag att tänka "Va, jag kan det! Det trodde jag aldrig för bara 1,5 vecka sedan!". 1,5 vecka är inte så lång tid! Sedan kommer jag förvånat att konstatera att det inte finns några genvägar men bara man övar så kan man förr (eller senare) och jag kommer att förundras ett slag över detta. Men jag har övat fiol förr.

Varje dag när jag kommer hem släpper jag ut paddorna i deras hagar. De ligger ofta bara och myser. Tror dock att Helmer vaknade med nackspärr efter den här skönhetssömnen...

I morgon jobbar jag halvdag!   :)