Bokrecension: Skönhetsskolan i Kabul

Hårfrisörskan Deborah Rodriguez beger sig till Afghanistan med en biståndsorganisation. Hon är osäker på vad hon kan tillföra, men uppmärksammar den stolta traditionen bland afghanska kvinnor att driva egna skönhetssalonger och får en idé. 

Skönhetsskolan i Kabul startas 2003 och blir ett eget rum, utanför männens kontroll, för de kvinnor som söker sig dit. Här delar de med sig av sina fascinerande och ofta gripande livsöden.

Skönhetsskolan i Kabul är en berättelse om en extraordinär samling kvinnor som lär sig vänskapens, frihetens och hårfärgningens konst. Deborah Rodriguez är idag gift med en afghansk man, men bor för tillfället i USA.

Jag gillar Afghanistan, det är ett intressant land och de senaste åren har jag läst många böcker som utspelar sig där. Folket verkar vänligt och traditionerna är många.

Denna bok var helt okej. I början var den lite seg eftersom författaren i detalj redogjorde för hur hon kom till Kabul och sedan fick idén om skönhetsskolan. Det gjorde den inte bättre att författaren alltid beskrev sig själv som en slags vacker, exotisk och modig hjältinna. Denna självglorifiering genomsyrade sedan hela boken och när berättelsen väl kom i gång var detta det enda som jag störde mig på. En lite mer ödmjuk inställning från författaren hade uppskattats. 

När kvinnan väl kommer i kontakt med afghanerna och får höra om deras livsöden blir boken verkligen intressant och "en sidvändare". Boken är på det hela taget en ganska ljus historia eftersom många av kvinnorna hittar vägen ut ur förtryck och kränkningar genom sin nya utbildning och sin förmåga att kunna försörja sig själv. Genom boken får vi läsa om många gripande öden men den underliggande handlingen är alltid kvinnans envishet och uthållighet som (oftast!) hjälper henne att få kontrollen över sitt liv. Lite bilder i boken hade varit roligt att se!