Rabarberkompisar

Jag avskyr när man ställer fram klockan så att det blir sommartid. Det är hemskt. Jag är ur form en månad. Egentligen blir jag inte mig själv förrän tiden ställs tillbaka i september. Ni tror att jag inbillar mig? Aldrig. Min kropp går efter vintertid. Men en sak som faktiskt är bra med sommartid är de ljusa kvällarna. Plötsligt är det något kvar av dagen när man kommer hem från jobbet.

I dag fick jag en sådan aha-upplevelse. Jag trampade hemåt -fortfarande utsjasad på grund av påskmatens följder i min lilla mage - men jag insåg i min trötthet att solen sken, det var varm och ljust. Fåglarna sjöng och det kändes behagligt att svischa förbi villaträdgårdar som prunkade av vårblommor. Vilken livskvalité att ha en trädgård att komma fram till! Skaka av sig jobbet bland jord och växter. Maken fortsatte att lägga plattor medan han lyssnade på P1 och jag påtade lite här och lite där. Sådde en del blommor igår framför huset och i krukor på gården. Dessa vattnade jag nu medan jag drömde om resultatet (förra året blev nämligen resultaten av varierande kvalité...). Vattnade landet då det "är viktigt att hålla sådden fuktig". Efter en timme ute kände jag mig som en helt ny människa, trött i huvudet (sen innan) och i kroppen!

Jag återsåg ett par kära gamla vänner, rabarberna! Vågar man hoppas på rabarberpaj till Valborg kanske? Vore mumsigt!

Nu är den femte koppen te uppdrucken och sängen kallar. Vill verkligen läsa ut min bok!